I mitt minnesalbum finns bland många rosenröda verser en som jag alltid hajar till vid när jag bläddrar i boken. Det är folkskolvännen Elisabets rim som lyder:
Carola är en duktig flicka, hon kan både sy och sticka./ Om du inte detta tror, kan du fråga hennes mor.
Salig mor hade kunnat intyga att hennes flicka varken kunde sy eller sticka. Ja, föralldel fålla upp nånting enkelt, men inte hantera en symaskin – och absolut inte åstadkomma något som involverar stickor och virknålar.
Varför fundera över denna brist i duktigheten nu på ålderdomens höst? Nja, för att min status som mellangeneration vad gäller handarbetskonst kommer i dagern dagligen. Mamma var en mästare med stickorna. Hon stickade jämnt, vardag som helgdag. Hon stickade julklappar in på julaftonsmorgonens småtimmar, hon hade högar av tidningar som hette Stickat och Marks, hon tydde de för mig fullkomligt obegripliga stickbeskrivningarna som vore de hennes första modersmål.
Och jag hade tröjor och strumpor och mössor och halsdukar i högar – som jag inte uppskattade ett fnatt. De kändes snarast som ett genant inslag i en trendig 60-talsgarderob. Efteråt har jag ju insett hur enormt skicklig mamma var, vilket avancerat hantverk hon behärskade till fulländning. Nu skulle jag gärna dra på mig en hemstickad tröja.
Riktigt utan halsdukar behöver jag inte vara i dag heller , ty dottern gick i lära hos mommo och står henne inte efter i stickkonsten. Därutöver behärskar hon sykonsten – sin Gamlas dans klänning designade och sydde hon upp egenhändigt. Den flotta skapelsen hänger ännu i källaren i malpåse.
Sen hade vi moster som var en hejare på att brodera. Jag har några dussin kökshanddukar med monogram och fantastiska borddukar jag inte nänns använda. Och jag är så stolt över mina framstående handarbetskvinnor och deras händers verk! Ingen beundrar väl gjort handarbete mer än jag!
När jag tänker efter såg jag aldrig mommo eller farmor med ett handarbete i händerna – kanske det stämmer att färdigheterna hoppar över en generation. Men jag har en känsla av att barnbarnen T och S kommer att utgöra ett undantag – de verkar väldigt flinka när det gäller att skapa saker och ting, små som de är.
Kanske det egentligen är som min gamla pianolärarinna Gerda Weneskoski sa (när jag resignerade inför alltför invecklade etyder och polonäser): Människan kan allt hon vill. Övning ger färdighet och den faderullan. I handarbetsfallet tvekar jag lite över talesättets riktighet – med mina misslyckade skolhandarbeten i gott minne.
Men om sanningen skall fram så ville jag väl varken då eller nu försöka riktigt heller!
