Härligt och lite galet

Mitt sista arbetsår på Svenska litteratursällskapet har gått i publikkontakternas tecken. Föreningar och seniorer ingår inte i strategins prioriterade målgrupper (fast de kan säkert inordnas i den tredje gruppen efter forskarna och skolan- kallad ”Opinionsbildarna”). Jag har inte salufört mig, men av nån anledning hittats och blivit efterfrågad.

Så jag har farit runt, i pensionärskretsar, hembygdsföreningar och marthagrupper, bokklubbar och församlingar, 14 föredrag blir det i år – tre kvar på agendan.

Jag tycker mig smälta in på de flesta ställen numera, har lärt mig att tala ganska avslappnat, orkar inte spänna mig. Ofta bara anländer man, håller sitt föredrag, svarar på lite frågor och går hem. Men lika ofta – ja oftare – får man med sig något att tänka på, en insikt som piggar upp (förutom en blombukett, choklad eller annan present, alltså, betalt tar jag ju inte då det rör sig om tjänsteärenden.)

Häromveckan besökte jag t.ex. en Folkhälsangrupp i nya hemstaden. Ett tiotal damer försedda med rollatorer och käppar, men med glimt i blick, bänkade sig i rummet. (Det intressanta när jag besöker en sådan grupp är ju att jag är på tröskeln att sitta med på pensionärssidan av rummet. Anar så att säga en snar framtid i upplägget, jag är inte så mycket yngre längre.)

Ämnet var denna gång folktro, och det blev en livad stund. Det mesta jag berättade väckte genklang – och en massa egna historier. Hur mamma nog lärt en göra korstecken i den jäsande degen, hur man var sanndrömmare, hur maken minsann lagt en yxa under sängen för att garantera nästa barns mannakön. (Den sista historian väckte väldigt mycket skratt och kommentarer.) T.o.m. den unga Folkhälsanställda kunde vittna om att hennes far allvarligt tillfrågats om han var redo att ta båtplats nr 13 i hamnen – den var liksom inte riktigt populär.

Mitt i den livfulla diskussionen började min publik fundera över föreläsarens utbildning och arbete. Är ditt jobb att samla och forska i traditioner av alla slag, allt detta vi minns och (ofta mot förstånd och logik) noterar och ger akt på? Ja, sa jag, i 40 år har det varit min uppgift att fortsätta det arbete Svenska litteratursällskapet satte igång med 1885 – se till att traditioner fortlöpande hittas i vårt arkiv. För dom tar ju inte slut, ändrar form en aning, kanske.

Så gav jag lite smakprov: traditioner vid bröllop och begravningar, ramsor och ordspråk och minnesverser och lekar… Efter varje exempel ropade någon i publiken ”Härligt!” , ”Underbart” eller rabblade upp något eget exempel.

När jag avslöjade att jag doktorerat på barns räkneramsor bröt ett väldigt skratt ut! Olle dolle doff – Enten tenten – menade jag dom ramsorna! Jamen ”Härligt, härligt”.

När jag var klar och vandrade mot metron slog det mig – nåmen, precis! Ganska galet och annorlunda har mitt arbetsliv varit – och ”Härligt” beskriver det väl ganska så väl!

När jag berättar om folktro brukar jag ta med mig – och dela ut – en liten skrift med spökhistorier jag samlade in med ett upprop – det kom sammanlagt 800 stycken! Kollegan, fotograf Janne Rentola skapade suggestiva illustrationer. Härligt och galet att jobba med det materialet också.

Försonliga tider

Underligt. Jag 64 år, snart pensionär. Ändå funderar jag ständigt över hur jag värderats av min forntid. Vad föräldrarna tyckt, lärarna. Människor som länge sedan lämnat detta jordeliv.

Speciellt svårt har det varit med pappa. Han verkade aldrig engagerad, han var mer intresserad av andra människor, han försvann – nästan – när jag var 17 år.

Man söker spåren efter en tillgivenhet. Man vill ha hört ihop, vill ha varit ett älskat barn. Ens identitet ända in i ålderdomen hänger på detta.

Far firade – som jag säkert skrivit förr -ganska ofta sina jular med andra människor. Den första personliga julklapp jag minns av honom var en reklampennna från den lokala Esso-stationen. Reklampennor var inte väldigt vanliga i 60-talets början. Jag blev på något sätt glad, fast gåvan inte kostat något.

Jag har inte många gåvor far gett mig överlag. Men några. Ett set med senaps- , salt och pepparkar han köpte under en resa till Paris (har syster sitt set kvar, månne?), och några böcker.

1972 och 1974 har jag antecknat i musikböckerna jag fick av far – då bodde han redan annanstans. Jag har sparat dessa tre böcker genom alla flyttningar och gallringar. De är beviset på att far förstod vem jag var – musikälskare – och omsider (liksom han själv) körsångare.

Varför hittade vi aldrig diskussionskontakten? Den eviga gåtan. Och den märkliga försonligheten som infinner sig på ens egna gamla dagar. Man vet inte hur ens föräldrars liv egentligen var – vad som styrde deras ageranden.

Man söker försoning. Man försöker förstå. Och man förlåter.

En hel del bio

Maken har mesta delen av veckan vistats på vetenskapskonferens i Hull – i sällskapet ingick 16 elever och ytterligare två lärare.

Så jag har varit ensam hemma och tyckte jag kunde hitta på något. Bio har det inte blivit på ett tag nu och en bunt av de Kultursedlar arbetsplatsen förser oss med går ut i höst – så bio blev det.

I går stack jag mig alltså in på en finsk film – det görs mängder just nu. ”Glada tider, Kverulanten” (Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja) har jag sett trailern till och blivit lite nyfiken på.

”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” har gått ett tag och hotar snart försvinna från repertoaren. Eftermiddagsmatinen i dag samlade ett tiotal åskådare.

I morse recenserades också ”Unga Astrid” överallt – och ivern väcktes att se också den. Så efter att sluttexterna till potatispaj-filmen rullat slut satt jag mig fort på metron för att i biosalongen i hemknutarnas köpemporium ”Stora äpplet” fortsätta vistelsen inför vita duken.

När jag tumlade ut därifrån var jag ordentligt rörig i skallen. Jag hade inte hunnit smälta intrycken från dagens Tavastland innan jag förflyttades till 40-talets Guernsey och därifrån i ilfart till 20-talets Småland.

Det kommer att ta en stund att reda ut vad jag egentligen sett. Ingen av filmerna var väl vad jag direkt kunde kalla omistlig, men alla tre vad definitivt sevärda. I alla tre fanns en massa att analysera beträffande hur tidsandan, moral och etik, hämnd, krig, missnöje – och folklynne bestämmer människans levnadsvandring.

Fina skådisar hela vägen – får jag välja några särskilt framstående blir det Heikki Kinnunen som den underbara Kverulanten, en man med förändringspotential samt Isak Lydik Radion och Marius Damslev som spelade Astrids son Lasse i 2 respektive 3 års ålder.

Den sistnämndas tolkning av kikhosta fick det att dallra i ens mormorshjärta.

Nåja. Alba August och Lily James är ju vidunderliga.

Sju väl använda timmar, alltså.

När glömskan tog över

Häromveckan hade Annika Rentola skrivit en tänkvärd krönika i HBL. Den handlade om bemötande av minnessjuka och inleddes med ett talande exempel på hur ett regellöst och sjövilt kortspel mellan demenssjuka farfar och tioåringen kunde utvecklas till en stund av skratt och trivsel. Hur barnbarnet förstod hur umgänget bäst gick till.

Jag kom osökt att tänka på moster. I släkten är hon hittills den enda som levat med demens, alla andra i den äldre generationen har dött mer knall och fall. Men moster genomgick i långt över 80-års ålder en bypass-operation med vaskulär demens som följd.

Och plötsligt var släktens mest organiserade, mest pålitliga, mesta stöttepelare en annan människa.

Det började med klagan över grannens tvättmaskinstvättande och radiospelande nätterna igenom. Det lät rimligt, det gjordes efterfrågningar – nej, ingen bodde just då i den grannlägenheten.

Småningom kröp bevisen på sjukdomen fram, ett efter ett. Det hela försvårades av att moster var bosatt 100 km bort, vi sågs inte dagligen. Innan det ordnade sig med ett övervakat boende följde en lång tid av oro och åga. Bättre dagar med redigare telefonsamtal följdes av sämre då ingen svarade på ringningarna. Allt flera föremål, inklusive hela pensionssumman utplockad från banken, hade placerats på säkra ställen i hemmet – för att aldrig återfinnas.

Ja, mönstret återkommer ju i de flesta demenshistorier, och det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Nej, det var just mötet med den minnessjuka jag tänkte på. När moster väl bodde i ett nybyggt pensionärsboende saknade hon inte sitt forna bohag som blivit kvar i lägenheten. Hon hade sina vänner, några mjukisdjur hon plockat åt sig ur avdelningens förråd. Med dem satt hon och förde tysta konversationer, fullkomligt tillfreds. Jag brukade hälsa på nallarna när vi kom på besök.

Jag minns att det fort blev klart att invecklade rapporter om släktens göranden och låtanden var överflödiga. Jag tog ibland med mig fotografier som vi småpratade kring, det kunde till synes ofta ha berört fullkomligt främmande människor. Men vid avfärden pekade moster plötsligt på det fotot där hon själv fanns med omringad av en mängd släktingar. ”Får jag det där”, sa hon, och lade det på sitt tomma nattduksbord.

Hufvudstadsbladet hade jag också alltid med mig, moster hade ju varit intensivt engagerad i nyheter och politik. Vi gjorde lika varje gång, bläddrade långsamt igenom tidningen, jag läste högt nån stump och moster tyckte hon identifierade nån på bild. Det jag minns från vårt läsande var gemenskapen och att vi skrattade mycket – åt allt och egentligen ingenting. Våra diskussioner var mestadels helt huvudlösa, men nöjsamma. Det saknade betydelse att moster kanske inte – eller ibland inte – visste vem jag var – eller gjorde hon det?

En dag föll moster och bröt lårbenshalsen. Den demenssjuka var alltid sist i operationskön, så processen blev lång. När jag besökte den djupt nedsövda nyopererade patienten lyfte sköterskan på täcket och visade på såret. ”Titta så vackert och jämnt kirurgen sytt”, sa hon.

Och fint var det gjort, och glad blev jag över den omsorgen, precis som sköterskan tänkt sig.

Moster behövde aldrig ge sig in i rehabiliteringens utmaningar, den slutliga sömnen tog över. Riktigt vackert kom döden, och jag fick vara närvarande.

Och utanför fönstret föll vinterns första snö, den 12 oktober.

Dimmorna bär bud om att hösten är här

Det var morgondimma över kusten i morse när vi vaknade. ”Ingenting kring en är längre sig likt”, som det heter i den vidunderliga visan av Lassarna Hulden och Mårtenson.

Skapelsens söndag firades i Mataskärs kapell en liten bit bort, och påpassligt framförde sångsolisten vid gudstjänsten just ”Morgondimma”. Texten är vemodsfylld, och när vi kom till passusen ”sommaren har sett sina vackraste dar, dimmorna bär bud om att hösten är här” fick jag som alltid en klump i halsen.

Inte för att jag inte skulle älska hösten – ja, mer än sommaren faktiskt. Men det är väl den där tanken i visans andra vers, finalen, som berör mig, ”känn denna frid, allt som du fäste dig vid, är borta nu, borta är snart också du”.

”Stillheten kan inte stillare bli”, så var det runt Mataskär idag, stilla, talldoftande, småfuktigt i luften.

Livets höst, mina sista arbetsmånader på -ber är här: september, oktober, november, december. Det bästa med att komma loss från arbetslivet blir bristen på tidtabell, konstaterar maken och jag, Att mitt på dagen kunna cykla iväg – fast till Mataskär – och vandra i skogen. Att inte komma hem först klockan 18, utan ork att göra något speciellt mera den dagen.

Inga stora planer, men ledigheten. Mina knaxiga knän bär emellertid också bud om att hösten är här. Så vi får se hur det blir.

Vi åkte hem och jag bakade ostsemlor och kokade en kryddig korvgryta. Vi inledde som vanligt söndagsmiddagen med ett glas bubbel och barockmusik på Spotify.

Dimman hade skingrats för länge sen, och på bordet lyste solrosorna från gårdagens trädgårdsmarknad. Nog ska vi väl orka med en arbetsvecka till.