Mitt sista arbetsår på Svenska litteratursällskapet har gått i publikkontakternas tecken. Föreningar och seniorer ingår inte i strategins prioriterade målgrupper (fast de kan säkert inordnas i den tredje gruppen efter forskarna och skolan- kallad ”Opinionsbildarna”). Jag har inte salufört mig, men av nån anledning hittats och blivit efterfrågad.
Så jag har farit runt, i pensionärskretsar, hembygdsföreningar och marthagrupper, bokklubbar och församlingar, 14 föredrag blir det i år – tre kvar på agendan.
Jag tycker mig smälta in på de flesta ställen numera, har lärt mig att tala ganska avslappnat, orkar inte spänna mig. Ofta bara anländer man, håller sitt föredrag, svarar på lite frågor och går hem. Men lika ofta – ja oftare – får man med sig något att tänka på, en insikt som piggar upp (förutom en blombukett, choklad eller annan present, alltså, betalt tar jag ju inte då det rör sig om tjänsteärenden.)
Häromveckan besökte jag t.ex. en Folkhälsangrupp i nya hemstaden. Ett tiotal damer försedda med rollatorer och käppar, men med glimt i blick, bänkade sig i rummet. (Det intressanta när jag besöker en sådan grupp är ju att jag är på tröskeln att sitta med på pensionärssidan av rummet. Anar så att säga en snar framtid i upplägget, jag är inte så mycket yngre längre.)
Ämnet var denna gång folktro, och det blev en livad stund. Det mesta jag berättade väckte genklang – och en massa egna historier. Hur mamma nog lärt en göra korstecken i den jäsande degen, hur man var sanndrömmare, hur maken minsann lagt en yxa under sängen för att garantera nästa barns mannakön. (Den sista historian väckte väldigt mycket skratt och kommentarer.) T.o.m. den unga Folkhälsanställda kunde vittna om att hennes far allvarligt tillfrågats om han var redo att ta båtplats nr 13 i hamnen – den var liksom inte riktigt populär.
Mitt i den livfulla diskussionen började min publik fundera över föreläsarens utbildning och arbete. Är ditt jobb att samla och forska i traditioner av alla slag, allt detta vi minns och (ofta mot förstånd och logik) noterar och ger akt på? Ja, sa jag, i 40 år har det varit min uppgift att fortsätta det arbete Svenska litteratursällskapet satte igång med 1885 – se till att traditioner fortlöpande hittas i vårt arkiv. För dom tar ju inte slut, ändrar form en aning, kanske.
Så gav jag lite smakprov: traditioner vid bröllop och begravningar, ramsor och ordspråk och minnesverser och lekar… Efter varje exempel ropade någon i publiken ”Härligt!” , ”Underbart” eller rabblade upp något eget exempel.
När jag avslöjade att jag doktorerat på barns räkneramsor bröt ett väldigt skratt ut! Olle dolle doff – Enten tenten – menade jag dom ramsorna! Jamen ”Härligt, härligt”.
När jag var klar och vandrade mot metron slog det mig – nåmen, precis! Ganska galet och annorlunda har mitt arbetsliv varit – och ”Härligt” beskriver det väl ganska så väl!
När jag berättar om folktro brukar jag ta med mig – och dela ut – en liten skrift med spökhistorier jag samlade in med ett upprop – det kom sammanlagt 800 stycken! Kollegan, fotograf Janne Rentola skapade suggestiva illustrationer. Härligt och galet att jobba med det materialet också.