Det har varit helg och fest flera veckor nu, känns det som, då påsk och valborg inföll så nära varann. Däremellan festlig vistelse i Paris så vardagen har lyst med sin frånvaro ett tag.
Fast nu är den tillbaka. Inget speciellt att göra varken måndag eller tisdag, det blir långa sessioner vid morgontidningarna och kaffebaljorna. Och test av Ordsnillet, såklart!
Markeringen av något annorlunda har för mig ofta med musik att göra. Och jag reagerar med fulla känslobaletten! ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd”, dånade det i domkyrkan för några veckor sen. ”Vintern rasat” proklamerade en finslipad Akademen i söndags.
På båda platserna trängsel och gemenskap. I Kajsaniemi därtill utan ansiktsmask, minsann. I den finlandssvenska flocken vid körestraden tycktes vi ha hamnat mitt i en skara storsångare. Som reagerade på varje ny sång med entusiasm och hurrarop och applåder. Som inte kunde hålla sig när de bekanta numren dök upp. Som sjöng stämmor och var på alerten. ”Nu Pelle får vi skärpa oss för snart kommer Vårt land”, hörde jag väsas bakom mig.
Och vi sjöng av hjärtans lust. Herrarna med studentmössan i handen. Aldrig har jag blivit så berörd av Modersmålets sång, aldrig har solot i Ljuva flicka klingat så rent …
Sen blev det långpromenad längs kajkanten mot Brunnsparken. Det glittrade i vågorna kring Sveaborg, picknicksällskapen myllrade i backarna.
En liten ljusglimt erbjöd festyran. Nu är det Ukraina och Nato och intervju efter politisk analys efter krönika tidningarna och nyhetsutsändningarna fulla igen.
Det får bli många besök i handelsträdgårdarna, balkongen måste komma i sommarskick. Snart blir det skogspromenader också och möjlighet att klättra upp på närbelägna Kasaberget för att skåla in vårens ankomst.
Snöberget på parkeringsplatsen har smultit ner till en liten kulle blott. Och det lyser vitt och blått och gult i alla gläntor.
I morgon blir det Downton Abbey på bio och bastukväll. Och så drar det mot weekend igen, fast det ju inte är så stor skillnad för en pensionär.
Carola Ekrem 