Häromdagen stannades jag av en dam under mitt besök på köpcentret Det stora äpplet – Iso Omena. ”Är du Ernst Lindholms äldre dotter”, ville hon veta.

Det är jag förvisst, fast det känns oändligt länge sen någon tilltalade mig i dotterrollen. Damen ifråga visade sig vara en av styvmors väninnor, det var visst på fars begravning vi sågs senast, drygt 20 år sedan.

”Du är dig helt lik”, tyckte hon, vilket ju kändes smickrande. ”Jag blir ju nog 70 i år”, upplyste jag och fick till svar – ”jag är 87, jag”.

Var nån välbevarad så var det hon! Chic är kanske ordet jag söker.

Men, men, just detta att jag plötsligt åkte tillbaka i barnarollen.

Det gör man ju ofta vid helgerna då traditionerna och minnena överfaller en.

Jag har mysiga minnen av barndomens påskfirande, t.ex., medan maken bär på helt annorlunda hågkomster.

Inte var det så mycket vi gjorde – ofta firade vi hos mommo och moster i Tavastehus. Det målades ägg och påskharen levererade en generöst tilltagen påse godis på påskmorgonen.

På påskmorgonen dansar solen sa mommo alltid, men någon vidare religiös stämning rådde inte. Ingen kyrkogång överhuvudtaget.

En påsk minns jag emellertid att jag satt med örat klistrat mot radion i flera timmar – Matteuspassionen radierades – med min sånglärarinna Marianne Segerstam i en av rollerna. Jag måtte ha varit 9, 10 år vid det laget och Marianne hade tipsat oss elever i Tolari folkskola om sitt medverkande.

Var det redan då Matteuspassionen blev stilla veckans bakgrundsmusik för mig?

Påsken med alla sina dramatiska kast har alltid varit en favorit för mig – fast långfredagen i sin 60-talstappning nog var ganska så – lång!

Det var sorgligt, men det gick bra! Det blev fest till slut!

Hemma hos maken rådde inga ljusa stämningar. Inte var man religiös, men stillsamt och dystert skulle det vara. Det tog några år innan jag lyckades skingra de mörka vibrationerna – ens i någon mån.

Och sen kom dotterns familj med sina påskhäxvandringar och roliga påskäggsjakter och genomtänkta påskmiddagar! Äldsta barnbarnet är hjälpis på församlingens påskkonfirmationsläger i år, kyrkan har kommit in i vårt firande på det viset också. Gamla mommen bygger som vanligt upp stilla veckan kring gudstjänsterna på palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och påskdagen.

För att återgå till far Ernst det var tal om i början. Vad jag kan minnas firade han inte påsk med resten av familjen så ofta. Men en bra sak visade han mig: Vinterträdgården i Helsingfors. Den besökte vi ofta på söndagar, pappa, syster och jag medan mamma fixade söndagsmiddag.

Nuförtiden pryds växthusen med påskblommor varje år. Maken och jag ska ta en tur till trädgården i dag på väg till nästsista lektionen italienska för våren.

Sen blir det några veckor påsklov före sista lektionen då vi redan är en bit inne i april. Sommartid blir det enligt klockorna – och småningom också i naturen.

Men först – god stilla veckan – och fröjdefull påsk!

Påskharen har detta år inhandlat godis till sina barnbarn under resan till Stockholm. Tändsticksasken är med för att klargöra vilka pyttedekorativa små askar det är frågan om.