I dag krockade våra sjukbesök. Maken skulle in till stan på röntgen och jag hade tid för min andra covid-spruta. Vaccinationsstället var åter Metroarenan i Esbo så det blev både bussresa, metrotur och därtill promenad i förmiddagshettan. Förberedd med vattenflaska var jag – och spatserkäpp, ty igår fick jag en attack av min traditionella ischias och vågade mig inte iväg utan stöd.
Allt gick väl, snabbt och flinkt. Dagens vaccin var Pfizer, meddelade sköterskan genast, senast fick jag Astra Zeneca. Jag har totalt glömt vilket som anses säkrare eller ha mindre biverkningar – ja, jag beslöt genast från början att ta det vaccin som bjuds. Kan inte bedöma skillnaderna, och maken som tillhör riskgrupp fick ju två doser AZ för länge sen.
Satte mig i väntrummet för att låta de 15 obligatoriska övervakningsminuterna gå. Snart hade jag uppmärksammats av en av de vårdare som går runt och håller ögonen på nyvaccinerade. Inte så lätt att se hur folk har det bakom de kamouflerande ansiktsmaskerna.
Jag tillfrågades vänligt om hur jag mådde och man undrade också vilket mitt modersmål var. Blev lite ställd och kom knappt genast på det rätta svaret – särskilt som det skulle levereras på finska. Man ville försäkra sig om att jag fått direktiven för de vaccinerade på rätt språk.
Troligen gav jag intrycket av ha ett modersmål avvikande från de två huvudinhemska. Sannolikt verkade jag också lite vimsig.
Det kändes bra att bli omhändertagen och uppmärksammad. Har vi blivit mer vänliga och påpassliga under denna pandemi? Är vi mer benägna att växla några ord och sköta om varann?
Se till att nästan får information på rätt språk och är i skick och vigör?
Jag hoppas jag tolkat saken rätt!
Carola Ekrem 