Julen 2019 fick jag en Paris-resa av dottern. Huvudmålet var en av mina absoluta resedrömmar, Monets trädgård i Giverny. Vi hade favorithotellet bokat och till och med ett boende i Giverny.

Sen kom våren 2020 och vi vet alla hur det gick. Resan sköts upp. Och sköts upp. Favorithotellet slog igen, pandemin gick i vågor. Paris försvann bortom horisonten. Världen stängdes.

Men i morgon – då borde vi åka iväg! Nytt piffigt hotell, biljetter bokade till Giverny, Louvren och (en till dröm jag haft) – Eiffeltornet.

Pandemipausen har lärt en att besvikelser i planeringen kan slå till – de känns dessutom världsliga i dagens politiska läge. Coronan dyker på lurigt också nu i lugnare smittotider.

Men visst vore det nåt – att få ströva i Monets trädgård jag vandrat igenom i konstböckerna i 50 år nu! Och besöka Louvren – ja det är också nästan ett halvt sekel sen nu!

Senast dottern och jag besökte Paris var 2014, året då jag fyllde 60. Ett kaotiskt år då både makens och min arbetsplats arbetade i exilförhållanden medan skola och arkivhus genomgick reparationer. Ett år då vi äntligen kom oss för att genomföra en egen flyttning också – närmare dotterns familj, till hiss och havsutsikt och en ny hemstad.

Just i Paris fick jag budet att det var trassel med dokumentationen av ägoförhållandena vad gällde bostaden vi skulle sälja. Det såg mörkt ut med köp och flytt och en framtid i fjärde våningen utan hiss, i en förort därifrån både släkt och vänner redan dragit sig annanstans, hägrade.

Mirakulöst nog löste sig alltihop. Det blev flytt till den bästa av lägenheter. Det blev t.o.m rörsanering vad det led – även den avklarad nu. Det blev pensionering för både maken och mig. Och det blev minsann ett barnbarn till!

Sen blev det saker man aldrig kunnat ana då man stod vid Notre Dame senast – ja den hade ju inte brunnit då, förresten. Det blev en världsomslutande sjuka och det blev ett krig som inte liknar något som timat i vår världsdel på eviga tider.

Nu åtta år senare blir det hoppeligen återseende med Seines stränder. Jag är fruktansvärt rostig vad gäller reseförberedelser. Senast jag flög var sommaren 2019, har glömt alla rutiner.

Men en sak är sig lik märker jag vid packningen – jag plockar ner ungefär samma plagg som följde med på resan 2014. Mycket kan förändras i världen, men inte mommens garderob. Där återkommer trotjänarna år efter år, det bevisar FB-minnena bland annat.

Det känns tryggt, men många persedlar börjar nog kännas lite slutslitna och ohållbara. Nå, går det hål på någon palta får jag väl göra det motvilliga – söka upp en klädbutik! I Paris finns ju faktiskt Galeries Lafayette och Printemps. Och såna små handelsbodar!

Coronapass och ansiktsmasker och handspray – det stod inte på packningslistan 2014 …