I egenskap av medelålders tant  råkar jag ofta med väninnor i diskussion om dagens sociala medier – mest Facebook och Twitter. Beträffande Facebook finns i vänkretsen en stor skara hängivna användare, minst lika många som motvilligt registrerat sig, men inte ”riktigt kommit i gång”, och sedan de som gjort ett principbeslut att inte gå med. Alla övertygelser skall respekteras, det är klart.

Jag ser den ökade öppenhetens goda och dåliga sidor: aldrig har det varit så lätt som nu att backa upp en kompis med en kommentar man kanske aldrig skulle komma sig för att yttra face to face – samtidigt är tröskeln lika låg att sända iväg det infamt elaka omdömet – utan att behöva stå till svars för följderna. Sen klagas det ju på att man skapar sig en skrytsam Facebook-image – men hallå –  lite retuschering kan allas vardag behöva. Också med tanke på självbilden.

Facebook har gett mig mycket: kontakt med borttappade vänner och tidigare okända släktingar, kunskap om överraskande gemensamma intressen, möjligheten att snabbt chatta med kolleger på fjärran ort … ja bland annat detta. Det mesta positivt, alltså.

En enda gång var det en äldre mansperson som läxade upp mig för en smått härsket formulerad status (givetvis gällande det känsliga ämnet kyrkan) – som han tydligen informerats om av någon tredje person. Den gången rensade jag faktiskt lite bland ”vännerna” för säkerhets skull.

Ett steg längre i att offentliggöra sig själv är ju bloggandet. Här följer jag familjetraditionen. Först var dottern ute – hennes blogg kom temporärt att få en viktig funktion i och med att hon oväntat drabbades av Alopecia och tappade allt hår. Här märkte jag att det också för mig var nyttigt att läsa om hennes känslor och reaktioner. Fast vi ständigt pratar tillsammans var den offentliga dagboken något mer. Liksom den tydligen också var för många ödeskamrater.

När sen maken högst plötsligt skapade sin blogg tappade jag hakan. Att jag har en tänkande man vet jag sannerligen efter 38 år av dialoger vid köksbordet. Men att han var skrivare också – det var ett oväntat bonus. Det hade jag kanske aldrig fått reda på om inte de sociala medierna erövrat vår vardag!