Med de orden beskrev min arbetskamrat häromveckan återkomsten till det dagliga knoget. Nästa måndag är det min tur. Fem veckor har jag tagit ut. Det har varit utland och hemland, sova och vaka och äta (främst dricka) för mycket gott. Den sista veckan är tanken på att det fria annorlunda livet snart är slut dominerande. Men samtidigt pirrar det till av glädje, mycket spännande är på kommande.
Jag hör till dem som läser jobbmailen nu och då på semestern. Därför har jag redan nu överenskommit om ett och annat. En finlandssvensk dagstidning vill intervjua mig om spökhistorier, en svensk journalist vill göra artiklar om gamla folklekar, en finsk-brittisk organisation behöver hjälp med en ramsbok och en huvudstadsskola har beställt ett föredrag om skolfester.
Man ser att min kompetens är spretig. Kanske något grund, men medie- och allmänhetstillvänd, som det anstår en arkivarbetare i samhällets tjänst.
Det ska bli roligt att ta i tu med allting. Det ska också bli skoj att sätta igång med körsången – ett stort jubileum är på gång i damkörsförbundet under vilket jag numera sorterar. Det är återseenden och resor med en bunt väninnor, och snart nalkas ju juletiden, med bl.a. den härliga resan i sällskap med dottern till ett pyntat Stockholm.
Sen är det den årliga rundsmörjningen – ögonläkare, tandläkare, gynekolog – det är inte roligt, men hör hösten till.
Nu blir det regelbundna tider, nu ska motionsprogrammet igång – nu ska jag förklara ringen runt midjan krig – med sit ups som vapen. Nu blir luften kall och klar, och tankarna mer strukturerade.
Som de två ansiktena på barnbarnens födelsedagskort är jag både moloken och glad. På dottens födelsedagskort, där de olika programnumren under födelsedagsresan presenteras, illustreras denna tillvarons tveeggade natur av oss två njutande av Jonas Gardells show på Maxim.
Blandade känslor – tillvarons centrala ingrediens.
Carola Ekrem 