En sorts jullov inleddes i går när jag höll höstens sista föredrag. Nästa gång jag är inbokad för något är efter trettondagen. Våren har ett antal ”beställningar” redan.

Jag känner mig lite urlakad. På 13 veckor har jag haft 13 framträdanden, föredrag eller intervjuer. Det har gällt min i augusti utkomna ordspråksbok, men också andra teman jag hållit på med tidigare.

Jag har pratat på som aldrig förr, har fått upp en viss rutin med uppträdandet. Orkar inte vara nervös en gnutta mer, inte i något sammanhang. Jag är glad att få berätta – jag gör så gott jag kan. Ibland löper det bättre, ibland trögare.

Och jag har träffat människor – en hel del människor av de mest varierande slag. Nuförtiden tycker jag om att möta en publik, jag tycker om frågorna – också dem jag hurtigt erkänner att jag inte kan besvara. Jag tycker om att folk känner till min arbetsplats, har svarat på frågelistor, har deltagit i evenemang, minns gamla anställda.

Jag känner för en gångs skull att jag kan vad jag gör. I fyrtio år har jag samlat, dokumenterat, skrivit, registrerat traditionsmaterial, gett ut böcker och artiklar – ensam eller med kolleger. Jag har mycket att berätta om. Gör gärna reklam för allt som finns i mitt arkiv. Allt som många, många kunde ha glädje och nytta av.

Ibland känner jag mig som en kombination av gårdfarihandlare och väckelsepredikant.

Och ofta blir jag som sagt trött.

Några av engagemangen denna höst har gått till gamla hemtrakter, ställen där vi bodde innan vi gjorde det för oss ganska dramatiska beslutet att flytta.

I går påmindes jag om hur tiden i Kårböle var när den var som bäst. Vid Kårböle Gillets höstmöte, där jag talade om lokaltraditioner i Helsingebygden – satt Nina i publiken. Nina hör dåligt och hade beställt skrivtolk för att bättre kunna ta del av allt som sades under kvällen.

Det blev ett känslosamt möte. Plötsligt blev minnena så levande, alla gemensamma upplevelser och vänner, alla ingredienser som bildat ett lokalt nätverk av en omfattning jag nog aldrig mer i livet kommer att hinna bygga upp.

”Ni är så saknade”, sa hon.

Jag har aldrig tänkt på det ur den vinkeln. Vi ville något nytt, vi måste något nytt, så mycket hade förändrats, rentav raserats. Men kvar blev människor som saknar oss.

Människor jag märker fattas mig också.

Gillets ordförande frågade om de fick sända oss föreningens tidning trots att vi skrivit ut oss ur föreningen.

Gärna, sa jag, och uppgav vår adress.

Gärna vill jag veta vad som är på gång i Kårböle.

Så länge jag lever.

Blombuketter älskar jag. Ibland får man såna när man är ute på uppdrag.