Underligt. Jag 64 år, snart pensionär. Ändå funderar jag ständigt över hur jag värderats av min forntid. Vad föräldrarna tyckt, lärarna. Människor som länge sedan lämnat detta jordeliv.

Speciellt svårt har det varit med pappa. Han verkade aldrig engagerad, han var mer intresserad av andra människor, han försvann – nästan – när jag var 17 år.

Man söker spåren efter en tillgivenhet. Man vill ha hört ihop, vill ha varit ett älskat barn. Ens identitet ända in i ålderdomen hänger på detta.

Far firade – som jag säkert skrivit förr -ganska ofta sina jular med andra människor. Den första personliga julklapp jag minns av honom var en reklampennna från den lokala Esso-stationen. Reklampennor var inte väldigt vanliga i 60-talets början. Jag blev på något sätt glad, fast gåvan inte kostat något.

Jag har inte många gåvor far gett mig överlag. Men några. Ett set med senaps- , salt och pepparkar han köpte under en resa till Paris (har syster sitt set kvar, månne?), och några böcker.

1972 och 1974 har jag antecknat i musikböckerna jag fick av far – då bodde han redan annanstans. Jag har sparat dessa tre böcker genom alla flyttningar och gallringar. De är beviset på att far förstod vem jag var – musikälskare – och omsider (liksom han själv) körsångare.

Varför hittade vi aldrig diskussionskontakten? Den eviga gåtan. Och den märkliga försonligheten som infinner sig på ens egna gamla dagar. Man vet inte hur ens föräldrars liv egentligen var – vad som styrde deras ageranden.

Man söker försoning. Man försöker förstå. Och man förlåter.