En vecka har vi nu bott i rörsaneringsexilen. Läget i Sökö-hemmet har inspekterats, arbetena är definitivt på gång. Det är svårt att föreställa sig att något snyggt och fint ska uppstå ur rörorna. Det kan ta tid vad alla detaljer angår – leveranssvårigheter råder för vissa köksapparater. Men en vacker dag.

En vacker dag ska jag väl lyckas landa i nån form av mig själv också.

Allt är bra, boendet är ypperligt, sängarna bekväma och frukosten god. Men i övrigt svävar allt lite omkring för en pensionär. Pandemitiderna gjorde att små försök till aktiviteter kneps av och just nu har man inte kraft att ta i något nytt. Så jag läser mycket och ser på Netflix. Och vi försöker vandra möjligast många steg varje dag.

I går deltog vi första gången på länge i gudstjänst och kyrkkaffe i nästan vanlig ordning. Det var otroligt fint att träffa lite folk. Och på eftermiddagen kom familjen till hotellet för att inta farsdagsbrunch. Det är nog i mommorolllen jag känner att jag är mest mig själv just nu. I lek och skoj med barnbarnen.

Nå, i dag blir det lunch med väninnan och några evenemang finns ju i sikte. När december kommer med sina julkonserter och julkalendrar blir det lättare att räkna ner.

En fin present fick mofa till farsdag – familjen tyckte det är lite ynkligt att vi inte kan räkna ner med en advenstsljusstake med levande ljus i år. Så det får bli en ljusstake med batteridrivna ljus denna adventstid – och visst är den fin! När alla fyra ljus kan knäppas på står de sista veckorna i exilen för dörren.

Och mommen är klar för landning i vanlig vardag och sitt ordinära jag.