Vi är många som reagerat. I Facebook, i bloggar, i chatten med författaren Jonas Gardell. Vi har sett tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” och vi kommer inte loss. Och det är riktigt bra.

Jag hade ju hört om böckerna-serien, men lyckats glömma. Att Gardell äntligen skrivit om 1980-talets Aids-tider, om de unga männen som frosten tog (Gardells ord), om kärleken, vänskapen, om döden och om vem som egentligen hör till ens familj.

Som tur påminde dottern. Första avsnittet såg jag andlöst fastklistrad vid iPadens lilla ruta med SVT-Play, koncentrerad och rörd, berörd, upprörd. Som många andra levde jag med som gällde handlingen mina egna bröder eller söner som gick igenom ett kort, intensivt livslopp med ett fruktansvärt drastiskt brått slut.

Och jag tänker förvirrat många och ofokuserade saker:

– att jag hoppas jag aldrig i någon situation skall reagera analogt med Rasmus föräldrar som förbjöd hans älskade rätten att delta i begravningen eller skriva under dödsannonsen.

– att jag är så himla glad över att världen nåtts av Regnbågsrörelsen – åtminstone i någon mån – men inte alls tillräckligt.

– att jag slås av att det är så kort tid sedan allt det i filmen timade hände – jag var själv småbarnsmamma då

– att det är ännu kortare tid sedan en person i mitt församlingsråd drämde till med uttrycket ”horor, homosexuella och annat skitpack”. Hur jag skrek i rådet den gången. Han är läkare, må vara anonym i denna spalt.

– hur jag genast första dagen jag träffade en av klasskamraterna i flickskolan märkte att en av oss var skapt annorlunda. Jag understryker skapt annorlunda. Och sedan dess inte har förstått att det finns hemska reformrörelser som försätter folk i psykisk förvirring och kräver att de skall låta sig förändras till något de aldrig blivit skapta till. Att det ofta är kristna – men också sekulära personer som tycker de vet hur det skall vara.

– att det där med familj är en väldigt viktig sak. Men att familjen kan se ut hur som helst. Familjen håller ihop och ger varandra styrka och glädje.

– och så hoppas jag kommande generationer inte behöver Regnbågsmarscher. Att dom är överflödiga. Att ingenting mer behöver påpekas. Att vi alla får vara skapade som vi är. ”Jag tycker att alla borde få gifta sig med sin bästa vän”, konstaterade barnbarnet T häromdagen. Då hade vi pratat om äktenskap och genus och familjer med olika sammansättningar. Och vem som kunde vara bäst att få dela livet med.

T hade rätt som vanligt.

Annonser