I dag fick jag mitt pyttelilla silverne förtjänstmärke från det finska litteratursällskapet. I sällskap med en docent och en professor. Som väl i likhet med mig nött sällskapets konferensstolar i knappa årtiondet. Det var årsmöte med tre föredrag (väl generöst planerat) och till sist förtrollande romsk violin- och gitarrmusik. Därpå inbjöds mötesdeltagarna hugga in på den uppdukade buffen.

Nästan utan att reflektera avlägsnade jag mig från salen och drog på mig ytterrocken.

I mitt lite sköra tillstånd just nu, efter allt det kyrkliga trubblet, märker jag att mitt självförtroende har dalat under nollstrecket. I det lärda sällskapet fick jag en en plötslig vankelmodsattack. Hela min halvdana akademiska karriär stod i ljusan dager, omgiven som jag var av docenter, professorer och akademiledamöter. En liten arkivråtta, en sparv i tranedansen, en katt bland hermelinerna, you name it.

Jag kände att jag absolut inte klarade av något försök till mingel. Till på köpet såg jag skymten av en gammal kollega som gjorde min disputationsprocess till ett helvete. Det avgjorde saken. Jag satt min utmärkelsepins i väskan och pös.

Åter en dörr slog igen, min anspråkslösa tjänst i detta vetenskapliga sammanhang var slut. Det börjar vara rätt tillbommat i huset. Och än har inte den minsta vädringsglugg öppnat sig.

20130315-213737.jpg