Alltemellanåt frågar trevliga människor oss på Folkkultursarkivet om vi är intresserade av att ta emot material – det kan vara vishäften, fotografier, dagböcker, minnesböcker, vad som helst. Jo tack, svarar vi oftast glatt, och väntar spänt på ett postpaket.

Hemskt gärna vill vi ha din mammas julkort, svarade jag också tidigt i våras när vår kontakt Majsi frågade. Sen glömde jag bort saken. Men nu, tre månader senare hörde Majsi av sig igen – hon undrade om vi inte längre har för vana att tacka för gåvor till arkivet eller skriva donationsavtal. Hade paketet kommit fram, undrade hon oroligt.

Det hade det inte, fast man på det scannade paketkort vår organiserade donator kunde bifoga sitt mail såg att adressen var helt korrekt. Detektivarbete inleddes. Ett besök på avsändarens postkontor (bara ett tjugotal kilometer från arkivets postkontor i Kronohagen) avslöjade att paketet tagit en sväng till Kronohagen – där inget hämtat det – sänts tillbaka till avsändaren – men tyvärr precis samma dag då hon frågade efter det åter sänts till Kronohagen.

I ingen sväng hade varken adressat eller avsändare upplysts om att ett paket fanns att hämta/ inte kunde levereras. Vaktmästare Roger försökte tillsammans med postpersonalen i Kronohagen reda ut paketets whereabouts. Inget spår, trots att både streckkod och siffersignum var dokumenterade av avsändaren. Vi ringer dig när det kommer fram, lovades Roger – med det är en vecka sen.

Det är sommarhjälparnas fel slog man fast – och det är ju finurligt att skylla på dem. Det är bara det att Majsi kunde berätta att två andra paket hon sänt åt släktingar också kommit bort – och aldrig hittats. Och det var inte under sommarhjälpsäsongen.

Förr var postgången som en klippa – i dag hör jag ofta djup misstro färga omdömen om det nya transportföretaget som av nån anledning getts namnet Itella. Ett företag som på sin hemsida anger 6 september 1638 som datum för grundandet borde vara pålitligare än så.

Jag undrar om paketet nånsin kommer fram – definitivt borde ju avsändaren få portot ersatt, men det tror jag inte är kutym. I övermorgon tänker jag gå till kontoret i Kronohagen och ställa personalen mot väggen. Det är en irriterad inför semestern trött mommo som ångar in, skärpning i leden!

Bara fyra dar kvar till ledigheten, fyra dar att vandra genom portgången till Inrikesministeriets restaurang där vi ofta lunchar. Det finns inte jättemånga gamla vackra portgångar i Helsingfors. Men här har vi en. Tur.

20130624-220304.jpg