”Rainy Days and Mondays always get me down” heter det i en gammal Carpenters-låt. När maken och jag firar helg lyssnar vi ofta på Best of the sixities – eller seventies på Spotify. Kommer vi framåt i årtiondena är igenkänningsfaktorn betydligt lägre.

Nå – måndagar, alltså! Jag tycker dom dyker på allt oftare – och veckorna går därmed också fortare. Få se hur det hela känns när pensionen infaller. Vissa väninnor berättar att hela dygnsrytmen kan förvridas, kanske veckorytmen likaledes.

Men ett år till lever jag i det vanliga, måndag i morgon alltså. Lite bakvänd denna vecka, ty på kvällen firas arbetsplatsens årshögtid – vi är ju komna till Runebergsdagen. Det är uppvaktning vid nationalskaldens staty i Esplanadparken, det äts Runebergstårtor till eftermiddagskaffet. Och det firas årshögtid på Universitetet.

Jag firar i arbetets tecken, sitter i kundjouren till klockan 16.00. Fast sen hoppar jag i festblåsan och vandrar över torget till Solennitetssalen. Nästsista året jag har möjlighet att som anställd i delta i festligheterna.

Svenska litteratursällskapet i Finland och jag har en lång gemensam historia. Mamma var medlem i sin ungdom, också i Tavastehus hade man hört om den kulturomhuldande organisationen. På en av mina första föreläsningar i historia blev jag upplyst om att SLS ville gallra i sitt boklager – blev man medlem var det fritt fram att plocka åt sig av böckerna.

Av nån anledning tyckte jag det var lockande och skrev in mig. Bar hem högar av böcker från sällskapets boklager – bl.a. många volymer av Finlands svenska folkdiktning. Jag gick t.o.m. på årsfesten i Solennitetssalen – en mycket ung medlem syns rentav på ett foto från högtiden i Hufvudstadsbladet.

Omsider bytte jag huvudämne till folkloristik och kom att anställas vid organisationens Folkkultursarkiv som timanställd våren 1980. Där blev jag kvar i alla mina arbetsdagar. Där har jag knogat med traditionsinsamling och registrering och kundtjänst sen dess. Dryga tiotalet volymer i den nämnda bokserien har jag också kommit att bidra till eller skrivit själv.

SLS och jag firar alltså 44-årsgemenskap i år, typ. En regnig, nedslående dag vill jag alltså inte likna inkommande måndag med, nejdå.

Det ska bli fest.

Fast jag (visk, visk) måste erkänna att jag gillar Topelius mer än skalden till vars ära min arbetsplats är grundad.

Tur och lov ryms jag ännu i min enda långa festkjol!