Maken har tassat iväg på sin sista julfest med stadens gymnasielärare. I dag fick han sin pensionsansökan godkänd och har alltså en termin arbete kvar. Jag har ju redan i åtta månaders tid glatt mig åt frihetens vindar, men det kan bli lite svårare för den som fortfarande är hängiven i sitt värv.

Men hemma väntar bokhögarna, så ingen fara! Såhär ser makens bokhög ut just nu, den svajar på vardagsrumsbordet:

Min hög ligger i och kring en korg bredvid sängen, i dag ser den ut så här:

Längst fram ståtar några nyförvärv. På de för årstiden obligatoriska glossiga brittiska magasinen vilar biografin över Selma Lagerlöf. Den är så tjock och så mycket beställd på biblioteket att jag beslöt mig för att ge mig den till julklapp. Ett annat beslut fattade jag i samma veva: den stora bokhandeln i stadens centrum ska härefter bli mitt inköpsställe – inte nätservicen jag använt mycket under senare år. Vill jag att Akademen, som handeln kärleksfullt kallas, ska klara skivan får jag allt koncentrera mina inköp dit och inte bara oja mig över bokhandlarnas död. Jag vill också på detta sätt markera att jag tycker affären denna höst har börjat likna sitt forna ståtliga jag. Det är ruljans, det är välfyllda hyllor, något har skett.

När Selma är studerad är min plan att läsa hennes produktion, den står i rad, ärvd av mor. Flera tips till återläsningar – och nya bokråd – har jag fått i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död och andra texter” som jag nappade med mig i Stockholm häromveckan. Där kommenterar den skickliga, så hjärtlöst tidigt döda, skribenten många vänner från min intellektuella ungdom (som i något skede kraschade in i väggen). Det pirrar i en – och bibliotekens utmärkta beställningsservice levererar allt nästan till hemtrappan här i Sökö.

Och sen har jag deckarna förstås, och de tjocka romanerna man plägar kalla ”underhållningslitteratur”, men som är så mycket mer, vänner och livräddare i många fall. Och sen alla kristna skribenter, nej jag kan inte börja rada upp allt.

Men en stor glädje är korgen med sitt växlande innehåll. Jag läser mest innan jag ska sova, en intensiv timme, ungefär, ett stycke ur många olika böcker varje kväll. Ofta på tre språk omvartannat.

Innehållet i makens bokhög är tyvärr för det mesta fullkomligt obegripligt för mig, men delar av den översta volymen denna gång, Johan Frostegårds ”Nästan allt om människan”, tyckte han jag delvis kunde ha glädje av att läsa. Så den får flytta över i min korg vad det lider.

Och maken – när och var läser han? Ja, mycket mer än jag för det första – och oftast ute på balkongen med pannlampa på hjässan och cigarr eller pipa i handen. Muminpappa-stuk. På bilden nedan sitter han och läser i december för ett år sedan.

Vilket påminner mig om att lillajulgranen ska klädas i morgon!

Fröjdefull första advent!