Hade inte tänkt skriva mer om min avgång från församlingsrådet, men så enkelt blev det inte. Nu har det timade nämligen protokollförts, och mötesbesluten rapporterats i medierna.

I protokoll- och radioformat ter sig emellertid händelserna som skådade i en spegel, för att citera vännen Paulus. I protokollet står att Carola Ekrem (plötsligt och omotiverat) avlägsnade sig från mötet efter att man röstat om olika förslag till inbesparingsåtgärder. Där står inte att hon avlägsnade sig efter att en medlem hysteriskt och mångordigt anklagade henne och en annan medlem för bristande solidaritet  då de valt att lägga ner sina röster.

Hon avlägsnade sig också för att ingen i den situationen yttrade de fraser man senare delgav henne i personliga mail. Att utfallet gick över gränsen, att enighet i omröstningar inte alltid är möjlig på grund av att de röstande har olika syn på och insyn i ärenden. I den situationen stod vi två som lade ner våra röster helt ensamma.

I medierna rapporteras utslätat om behovet att spara – men också här saknas djup och motivering – och den egentliga sanningen. Det är naturligtvis orimligt att rapportera sånt. Sånt kan inte sändas i morgonradion.

Och nu har jag därtill drabbats av juridiken bakom det hela. Kyrkolagens alla paragrafer ramlar över mig. Jag får bara avgå om jag fyllt 60 (för en gångs skull är jag tyvärr för ung), har suttit mer än 4 år i rådet eller har särskilda motiveringar (som nödvändigtvis inte godkänns som orsak). Turligt nog har jag suttit 25 år – de särskilda orsakerna tror jag inte skulle godkännas som motivering. Ty vi ser ju genom en spegel och inte ansikte mot ansikte.

En dörr har smällts igen – nu får vi se när och var Herren öppnar en ny glugg för sin hjälpgumma. För Herren tror jag givetvis ännu på – men värre är det med kyrkan.

Annonser