Maken och jag har en gemensam vana. De kvällar vi sitter vid en bit mat och öl/vin i köket spelar vi givetvis musik. Radioprogram via Arenan, klassiskt och populärt och allt som finns på CD hemma.

Och sen knäpper vi fram musik på Youtube, det har blivit ofta på sista tiden. Det börjar med att vi minns nån artist från ungdomen och börjar med den låten. Sen kommer vi att tänka på nån annan, en tredje, fjärde, mitt i allt har dygnet växlat.

Det är mest vår ungdoms guldålder det gäller, 60-talet, lite in på 70. Artisterna som passerar revy kan vara Janis Joplin, Joan Baez, Seekers, Peter Paul and Mary, Marianne Faithful, Joni Mitchell, John Denver, Procol Harum, Beatles förstås och valda bitar av Abba. Maken vill ha lite hårdkoktare jassar, Rolling Stones och Joe Cocker.

Det var hippietider och man sjunger mycket om San Fransisco, blommor håret, Londons gator och Woodstock. Det sjungs fantastiskt fint, stämföringen är ren, gitarrspelet inspirerat. I ungdomen kunde man ju inte SE artisterna som vi gör på iPaden i dag. Inte visste man hur de såg ut när de framförde sina topplåtar. Det var ju radio som gällde på den tiden.

En mycket speciell stämning sänker sig över köksbordet när vi lyssnar. Det är minnet av ungdomens förväntan, längtan, visshet om att en stor värld fanns – bara ett stycke utom räckhåll, en kort flygresa från ett mossigt och grått Helsingfors.

Det är tankar om fred och jämlikhet och frihet. Det är lite vemod blandat med en stor glädje över att man var med under en tid då väldigt mycket fint florerade, en idealism jag inte erfarit sen dess. Det var ”I have a dream” -tiderna , faktiskt 50 år sedan i går.

De bästa bitarna av ungdomen (i lite suddig originalversion visuellt) går alltså att uppleva som favorit i repris hemma, en helt vanlig onsdagskväll. Och jag tycker varje gång det är fullständigt underbart – och förvånande att alla musikminnena finns lagrade på detta tekniska viset!

20130829-204255.jpg