I dag hade jag hört och läst tillräckligt om barnfilmen Paddington. Jag ville se den med egna ögon. Vad barn och vuxna och stjärnorna som deltog gillat så mycket i konceptet.

Sagt och gjort, jag tog ut lite komptid och tassade till ett av stadens fåtaliga biografpalats. Använde en av jobbet tillhandahållen kultursedel, barnfilmer är väl kultur om nånting.

Jag har alltid varit svag för filmer med en historia och ett garanterat gott slut. Det kan man ju förvänta sig när vi rör oss i barnfilmsgenren. Jag blygs inte heller att gå på bio utan ett svepskälsbarn vid handen. Jag är själv barn nog i sammanhanget.

Sen gjorde jag det jag aldrig annars gör. Köpte lösgodis, olika chokladpraliner för 1,50.

Vi var 10 personer på eftermiddagsmatinen, alla rejält vuxna.

Det var rörande och det var roligt – och barnfilmer är inte för långa heller. Man hinner inte bli led vid utdraget hymlande och spekulerande.

London var det också för hela slanten, förstås. Fast jag otaliga gånger stött på björnen Paddington och mångfaldiga gånger vankat på tågstationen han har sitt namn efter har jag aldrig läst böckerna. Om den personliga björnen från ”mörkaste Peru” som alltid har marmeladmackor tillreds under sin karakteristiska hatt.

Nog vill jag se filmen med barnbarnen också, förstås. Fast då blir det dubbat. Kanske efter sportlovsresan till London. När vi återsett Natural History Museum. Där en skräckinjagande Nicole Kidman agerade chef och … äh, gå och titta själv.

Skrapar man lite på ytan är vi alla åtta år gamla.

2015/01/img_2822.jpg

Annonser